Inte visste jag att jag är modig

Jag är lite nördig när det gäller nagellack. Det finns en vansinnig massa nyanser här hemma och det är väldigt sällan mina naglar är utan färg. Vissa veckor en diskret ljusrosa med lite pärlemor i, andra veckor knallcerise eller starkt turkos eller kanske gräsgrön eller mörkbrun. Dels följer jag säsongen så att det blir mycket rosa och turkos på sommaren, brunt och korall på höstkanten, lila på höst och vårvinter och rött precis runt advent och jul. Dels tänker jag vad jag vill ha för kläder de närmsta dagarna och väljer något som matchar det. Igår morse lackade jag med ett mörklila lack som blev exakt samma nyans som lakritsbitarna doppade i vit choklad med blåbärsglacering. Inte visste jag att jag är modig för att jag valde att måla naglarna lila, men det är jag visst. Nu ska den här modiga tanten sova så att händerna med de lila naglarna är stadiga på ratten när jag imorgon styr mot Romme och en skiddag på mina svarta, vita och lila skidor. Naturligtvis matchat och uttänkt, men modigt. Inte vet jag…

Annonser

Söndagsmall

Enligt mig ska en söndag gärna börja långsamt med långfrukost innan gudstjänst. Den kan följas av fika i kyrkan sedan söndagsgrytan hemma till lunch och lite fixande i köket. När det är klart bäddar jag gärna ner mig i soffan framför någon sport och slumrar till ett tag.

Det är inte så ofta söndagarna bli så där. Ofta är jag eller någon av barnen engagerade i gudstjänsten och ska vara där tidigt, ofta jobbar stora sonen och ska ha skjuts till jobbet och ofta är det saker inbokade på eftermiddagen. Idag, däremot, faller bitarna på plats. Idag blev det en långsam morgon och gudstjänst, ingen fika men köttgryta här hemma och nu har jag landat med täcke och kudde i soffan framför Sverige-Finland i OS-hockeyn. Åh så skönt det är med sådana här dagar som följer söndagsmallen!

Instagramkyckling a la Romme

När vi var i Romme på jullovet åt vi en god kycklingpasta när det var Italientema på buffén. Det var kycklignfilé, bacon, grädde och parmesan i den och den har jag velat göra så de råvarorna fanns hemma. När vi skulle fixa till middag idag hittade dottern ett recept på instagram som innehöll allt det och lite till, utan att hon visste vad jag planerat att laga till. Så vi slängde ihop en Instagramkyckling a la Romme till ikväll med kyckling, bacon, grädde, körsbärstomater, babyspenat, vitlök och parmesan kryddat med peppar, chili och franska örter.

Oj så gott det blev! Vi tog färskpasta till, både naturell och med spenat, och blev alldeles jättemätta. Den här kommer vi göra flera gånger, helt klart! Testa ni också, det finns risk att ni kommer äta onödigt mycket.

När axlarna sjunker ner

Idag inleder jag sportlovet. Ett hett efterlängtat lov efter en väldigt intensiv start av året. Inte minst den senaste veckan har varit fullbokad på alla sätt med många olika inslag både hemma, på jobbet och andra uppdrag.

Nu sjunker axlarna lite. Nu går andningen ner. Nu hoppas jag att huvudvärken kan släppa och halsontet försvinna.

Ibland sjunker axlarna för att vi får en stunds vila ifrån vardagens höga tempo. Ibland sjunker axlarna för att vi kan släppa något som tryckt oss länge. Något som legat och gnagt och skavt. Något som vi vet borde ändras på men kanske inte hur det ska förändras eller om vi vågar ta steget till förändringen. Ibland drar vi oss för att ta steget av rädsla för att släppa något tryggt och invant, ibland för att vi är rädda för hur omgivningen ska reagera. När vi väl hittar vägen och vågar ta steget är det en så skön befrielse. Vi får andas ut och låta axlarna sjunka och ofta upptäcka att det inte var så farligt att ta det där steget som vi trodde.

Nu vill jag låta mina axlar hitta sitt rätta läge och gärna stanna kvar där. Jag gör det en tidig OS-morgon med tända ljus och hett te.

Tar tacksamt emot fredagen

På fredagsmorgnar börjar jag jobba lite senare vilket ibland utnyttjas för att städa eller träna, ibland för att ta lite sovmorgon, att jobba undan inför helgen eller sitta vid frukostbordet extra länge. Idag blev det en iskall men solig och magiskt vacker promenad. Den i vanliga fall 750 meter korta vägen till jobbet drogs ut till 3,5 kilometer. Dum som jag var tog jag inte på mig termobyxorna vilket verkligen hade behövts i 10-talet minusgrader. Men trots att det kändes som att benen skulle ramla av mig som avbrutna istappar var det så skönt, så friskt och härligt! Jag kom på mig själv med att gå med ett stort fånigt leende på läpparna. Om jag mött någon kunde de trott att leendet frusit fast men det var faktiskt ett leende från ett varmt hjärta. Ett hjärta tacksamt för en vecka som flutit på bra trots mycket att stå i. Tacksamt för solen som är uppe längre för varje dag, tacksamt för det ljuvliga vädret med snö och kyla men även hoppingivande takdropp när solen ligger på. Tacksam över att sitta i min sköna soffa i ett varmt hem, tacksam över att helgen är här, tacksam över fredagstulpanerna i köket, tacksam över att barnen kommer hit ikväll, tacksam över familj och vänner som finns nära mitt hjärta.Tänk så mycket det finns att vara tacksam för. När jag börjar rada upp allt blir det en lång, lång lista. Även om det finns saker som är allt annat är roliga, önskade och positiva så har jag ändå en hel del att vara tacksam för. Idag vill jag fokusera på de sakerna. Gör det du också om det är lätt att ramla ner i den negativa spiralen.

Trevlig helg!

Ikväll andas jag

Efter den mastiga måndagen och den ännu mastigare och långa tisdagen är det så skönt när onsdagens lektioner är gjorda. Då känns det som att nedförsbacken börjar leda mig mot helgen, lite som en vattenrutchkana som får det att kittla i magen och välbehaget att infinna sig.

Nöjd med att kylen är fylld inför helgen landar jag i att jag lämnar alla måsten till ett annat tillfälle. Tvätten ska tas imorgon, städningen får klaras av då också så ikväll ska jag bara vara, jag tillåter mig att inte fara runt och fixa en massa utan låta andningen lugna sig och axlarna falla ner lite. Det är inte ofta de här långa slappkvällarna kommer men jag måste nog säga att när de väl gör det är jag ganska bra på att njuta av dem. En ledig kväll, det smakar lika gott som chokladdoppade jordgubbar det.

När vingarna bär

Det finns inte mycket som är så härligt som att prova på något nytt och känna att man klarar av det, eller när man ser någon övervinna sina rädslor och prova på något nytt. Att våga ta ett kliv ut i det okända, mer eller mindre frivilligt, och se om man löser situationen eller inte kan vara riktig läskigt men också väldigt härligt. Just idag har de där tankarna snurrat mycket i mitt huvud. Dels i eftervärmen efter en go gudstjänst igår där jag vågade lite mer än vanligt. Dels när jag fick vara med våra 4:or, inklusive Lillskiten, i Yxbacken i förmiddags och se barn som aldrig stått på ett par skidor fatta grejen och åka varv efter varv med medaljen dinglande runt halsen, ett leende lika strålande som solen och rester av blåbärssoppa runt munnen. Den där känslan som gör att man växer fler meter, känslan som får oss att flyga högt och våga ännu mera nästa gång.

Just den här dagen hittade jag passande nog den här bilden på nätet.

Just ikväll hör jag passande nog Hanna Hedlund säga på TV: ”Om man ska lära något nytt måste man våga vara dålig.” Det är ju inte säkert att man är dålig men innan man försökt vet man ju inte. Man kan fixa det superbra men det kan också gå åt skogen. Men det vet man ju inte förrän man provat. Och tänk om vi aldrig skulle prova något nytt och okänt, då skulle vi aldrig komma vidare i livet och lära oss mera.

Som en slutknorr på det här skrivandet, men inte på de här tankarna, snor jag ytterligare några ord från mysiga Hanna Hedlund. ”Allt växande är på gott och ont, alla kriser och svårigheter som smärtar och gör ont, men det kommer något gott ut av det.”