I gränslandet

Jag befinner mig just nu i gränslandet mellan höst och vinter. Vissa dagar bjuder på snö och is, andra på ett flertal plusgrader och höstvindar. På jobbet har vi sjungit jul- och luciasånger ett bra tag nu men de känns lite tidiga att lyssna på hemma. Köket är fortfarande höstpyntat men juldofterna har börjat sprida sig i och med helgens bakning av pepparkakor, saffransbröd, fruktkaka och biscotti.

Ibland kan det vara jobbigt att befinna sig i gränslandet, att inte veta riktigt var man hör hemma. Kanske veta att man är på väg någonstans men inte riktigt än och inte riktigt vart. Just nu tycker jag det är rätt okej att befinna mig här. Hösten håller i men jag får ta ut decembermyset lite i förskott, ta förberedelserna i små portionern och långsamt tempo och det känns bara bra eftersom jag vet att december inte riktigt erbjuder tiden till att både ta vara på myset och även att fixa allt jag vill inför julen.

Annonser

Det är den tiden

Det är den tiden på året då det ofta kör ihop sig. Det är den tiden på året då jobbdagarna bli långa. Det är den tiden på året då magkatarren är som värst. Det är den tiden på året då jag skulle vilja ha några extra timmar varje dygn. Men de där extra timmarna finns ju inte. Vi får alla exakt lika många sekunder varje dag och det är dem vi behöver använda på rätt sätt.

Trots de här långa arbetsdagarna och den krånglande magen tror jag ändå jag ska kunna hålla ihop och knyta ihop även det här året. Vissa dagar mera lik en urvriden disktrasa än andra, men det kommer gå. Jag tror att en anledning till att jag ändå har den orken är att jag tvingar mig själv att komma ut på en löprunda varje dag. Den blir ofta kort men den blir ändå av. Den där löprundan är så mycket mera än en träningsrunda. Det är min terapi, min slasktratt, min soptunna och mitt vattenhål. Tankarna får löpa fritt, lungorna får andas ut den tunga, gamla luften och istället andas in den kalla syremättade luften. Hur segt det än är innan jag kommer ut så känns det så bra när jag är i mål. Det här med Runstreak är något jag ska komma ihåg till nästa höst, och nästa, och nästa. Jag mår så mycket bättre när jag kommer ut och får svettas lite än vad jag gör om jag bara skulle satt mig i soffan.

När det är de här perioderna som blir så mastiga kommer tror jag vi alla behöver fundera på hur vi på bästa sätt ska göra för att orka oss igenom dem. Jag har hittat ett sätt som känns bra för mig just nu. Du har säkert något helt annat som fungerar bra för dig. Det spelar egentligen inte så stor roll vad det är, bara det får oss att koppla av och vara rädda om oss.

Grattis pappa!

Idag har det grattats en väldig massa. Fars dag har firas och vi har säkert gjort det på många olika sätt. Vissa av oss bakar tårta, andra köper blommor och presenter. Vissa av oss ringer ett telefonsamtal, andra besöker en gravsten eller minneslund. Vissa vill helst inte minnas alls. Vi har olika relation till vår pappa men gemensamt för oss är att vi alla på ett eller annat sätt har eller har haft en pappa. Min pappa blev firad med blommor och fika hemma hos sig. Min goa fina pappa som alltid ställer upp för oss barn och barnbarn när det behövs. Inte för att han måste men för att han vill. Pappa älskar att sjunga så nu sätter jag mig vid pianot och sjunger en stund. Kanske sjunger sådant vi brukar sjunga tillsammans.

Grattis igen pappa! Jag älskar dig!

Snö och vinterplaner

Idag var dagen då vintern kom till Östergötland. Stora, blöta snöflingor vräkte ner under eftermiddagen. Tyvärr inget som låg kvar med just där och då kom vinter- och julkänslan en stund. När jag tittar igenom olika sociala medier kan jag konstatera att det var fler än jag som fick julkänsla få det flimrar förbi både saffransbröd och adventsstjärnor i flödet. Så långt gick inte jag, det hann jag inte, men jag köpte med mig en burk pepparkakor när jag åkte hem ikväll.

Jag tycker om vintern och kan ju inte sticka under stol med att jag längtar efter adventsstjärnor, hyacinter, ljusslingor, saffransbiscotti och julgran. Men det får vänta lite.

Igår tog jag tag i jullovsplaneringen lite. Åtminstone slutet av lovet. Då åker barnen och jag iväg på skidsemester några dagar. Då hoppas jag att det ska finnas rejält med snö i Dalarna. Skidsemester är ju så härligt! Man blir så härligt, skönt trött så man däckar ovaggad tidigt på kvällen. Man kan slappa runt i underställ eller myskläder hela tiden, nästan även i hotellrestaurangen, om man vågar. De där dagarna ser jag verkligen fram emot nu men det är mycket som ska njutas av innan vi är där. Hela advents- och julmyset ligger framför och ska få ta tid innan vi är framme vid skidresan.

Våga gå din väg

Ibland är det inte lätt men när man väl gör det känns det så gott! Att sluta lyssna på vad alla andra tycker och tänker och tror och istället lyssna till sitt eget hjärta och gå den vägen kan kräva en hel del av oss. Vi kanske tror att bara för att vi är i en speciell fas i livet måste vi vara på ett speciellt sätt. När man är en mamma i dryga 40-årsåldern ska man kanske bete sig på ett särskilt sätt. När man är musiklärare, sångtant, körledare ska man kanske se ut och vara på ett speciellt sätt. När man är uppvuxen och engagerad i frikyrkan ska man kanske tycka, tänka och prata på ett speciellt sätt.

Så där skulle vi kunna fortsätta och göra listan med former väldigt lång, former och fack där vi gärna stoppar in oss själva och varandra. Men tänk så skönt det är att släppa de där gjutna formerna. Att stå för vad man själv vill, längtar efter och kan göra det helhjärtat. Ibland känner jag mig ungefär som den där lilla blåklockan som jag såg under dagens löprunda. Jag kan känna mig alldeles för barnslig för att ha barn i övre tonåren. Jag kan känna mig för okulturell för att vara sångtant. Jag kan känna mig för oseriös och ha för svag tro för att stå i ledarfunktion i kyrkan. Jag kan, precis som säkert många andra, känna att jag inte riktigt passar in i den där formen som jag tror att andra har om mig, men när jag kliver ut formen och går min egen väg, är ärlig mot mot mig själv, känns det så gott även om det kan vara vansinnigt tufft att tanden där steget.

Blåklockan som vi förknippar med högsommar stod där så stolt och vacker en bra bit in i november då det lika gärna skulle kunnat vara snö. Det var inte riktigt vad jag räknat med att se där bredvid skogsstigen men oj så uppskattad den blev. Dessutom blev den väldigt synlig nu när den var alldeles ensam som blomma bland kalt blåbärsris och gulnade löv. Mycket mera synlig än den skulle varit mitt i högsommaren när så många andra blommor blommar och slåss om fägringen. Jag tror att det är likadant med oss människor. När vi kliver ur den form vi tror att vi ska vara i hamnar vi mycket mera rätt.

Tänk om vi kunde våga gå vår egen väg ännu mera. Tänk om flera blåklockor kunde slå ut när vi som minst räknar med det. Det tror jag skulle vara positivt både för oss själva och för omgivningen.

Ljusen för hoppet

Den här helgen har det tänts väldigt många ljus, och det passar ju väldigt bra nu när mörkret ligger ganska tungt över naturen. Grått väder och mörker tidigt på eftermiddagarna gör att det känns lite lågt i tak och det, i sin tur, får mig och säkert många andra också, att bli extra låga. Åh vad jag ör beroende av ljuset för att må bra! Igår tände vi ljus på min mormor och morfars grav. Det är så vansinnigt vackert att se alla ljus tända på kyrkogårdarna de här kvällarna. Varje ljus som tänds gör det för någon som varit älskad i livet, är älskad nu är den gått före in i evigheten och som är saknad. Ljusen tänds här på jorden och ofta hoppas vi nog att dem vi tänder ljuset för på något sätt ser lågan som brinner för dem. Hoppet om ett återseende någonstans, någongång lever i vekens låga.

Vi var också på ljusgudstjänst i Domkyrkan med vacker musik och ljuständning. Prästen som läste texter mellan sångerna sa ungefär så här: ”Om du sitter här och sörjer idag så är det ett tecken på att du har älskat.” Så sant det är!

Idag har vi också omgett oss av många ljus. De behövs verkligen! Både ljusen i rummet och ljusen i hjärtat. Det viktiga, men ibland svåra att komma ihåg är att även om ljuset bara är litet och ensamt så klarar det av att skingra det kompakta mörkret runt omkring. Tänd ljus, både verkliga och själsliga, för dig och dem runt omkring dig så får vi hjälpas åt att skingra mörkret och fortsätta hoppas. Hoppas på att mörkret ska släppa taget och ljuset ska vinna.

Ineffektiv eller produktiv dag?

I min tanke skulle det här bli en ganska ineffektiv dag. Det är ju så skönt att ha en sådan dag framför sig! Det enda jag visste att jag skulle göra idag när jag vaknade var att åka iväg och få däcken bytta på bilen och komma ut en löprunda.

Vinterdäcken kom på och sommardäcken förpassades till hotellet och bilen blev även tvättad av dem som bytte däck. När jag ändå var på andra sidan stan passade jag på att storhandla på Citygross och ICA MAXI. Ett ärende till jobbet klarades också av på väg hem med den vinterskodda bilen och matkassarna. Mat in i kyl, frys och skåp och så ut en kort löprunda som övergick till en lång Power Walk mellan hästvagnar och åkrar under de tjocka molnen.Efter lunchen höll jag på att somna i badkaret. Så ljuvligt skönt med skummet och de tända ljusen. Då förflöt en sån där stund som var väldigt ineffektiv efter det produktiva.

Lite jobb med att förbereda musik i kyrkan varvat med att förbereda mat inför nästa vecka när barnen är här upptog ett par timmar under eftermiddagen och kvällen. Köttfärssås, chili con carne, kycklinggryta, sås till fiskgratäng, pizzasås och en efterrätt rördes ihop och jag tror faktiskt jag lyckades utan att blanda ihop de olika ingredienserna. Bara en sådan sak…

Nu sitter jag här och njuter av att ha haft en skön dag. En dag som blev något helt annat än jag tänkt mig, men väldigt bra ändå. Hade jag vetat allt jag skulle göra idag hade jag nog inte velat gå upp i morse, jag skulle ju nästan bara slappa. Nu känns det ändå som att jag både tagit det lugnt men också förberett nästa vecka så att den blir smidigare och ger mera tid att lägga på barnen. Så bra!

Imorgon ska jag bara städa av lite och köra ett träningspass innan barnen kommer. Kanske. Eller också blir det något mera. Vi får väl se.